Det normala har blivit onormalt och det onormala normalt

I går hade Studio Ett ett inslag om IARC:s beslut att klassa mobilstrålning som cancerframkallande samt mobilstrålningsexprten Anders Ahlboms jäv i form av engagemanget i konsultbolaget som skulle rikta PR- och lobbyingtjänster ”specifikt till” telekomindustrin.

Lennart Hardell

Lennart Hardell

Cancerläkaren och epidemiologen Lennart Hardell intervjuas, då han var enda svensk på IARC-mötet och då hans forskning lyftes fram som den starkaste under presskonferensen på IARC den 31 maj. Detta är den första intervjun med Lennart Hardell i svensk press efter IARC-mötet. Hittills har enbart Maria Feychting, Anders Ahlbom samt journalisten Ulrika Björkstén fått kommentera i svensk main stream media. En lyssnare skrev till mig förundad och imponerad efter gårdagens program: ”Hörde till och med Hardell i programmet! Fantastiskt!”.

Det normala har blivit onormalt.

I andra sammanhang skulle svensk press och radio/TV jaga den svenske representanten för kommentarer, särskilt som han dessutom framhålls internationellt för att hålla hög kvalitet. Men nationell stolthet har förbytts i skam och något som ska mörkläggas. För just denne svenske representanten är också ett av de största hoten mot Ericsson, TeliaSonera mfl och Sverige AB.

Efter IARC-beslutet kom så i stället för intervjuer med Hardell om hans forskningsresultat, som genomgående visar förhöjda risker för hjärntumörer och att riskerna dessutom är särskilt höga för barn och ungdomar, en serie inslag där IARC:s beslut ifrågasattes av Ahlboms kollega Maria Feychting samt av vetenskapsjournalisten Ulrika Björkstén. Det kom också en rad artiklar (signerade Helen Ahlbom), i svensk press om hur viktigt det är att 4G blir en succé, för AB Sverige: om Ericssons 4G-projekt misslyckas så hamnar inte bara bolaget i kris igen – även AB Sverige påverkas. Det normala hade varit att ifrågasätta 4G-utbyggnaden eftersom strålningen från mobilmaster nu klassats som cancerframkallande. Men det normala har blivit onormalt. Det normala hade också varit att main-stream media börjat ifrågasätta reklam för mobiler till barn, avvecklingen av de fasta telefonnäten samt att de flest arbetsplatser nu enbart hänvisar anställda till mobiltelefoner. Men det är alldeles tyst. De onormala budskapen hamras in i människors medvetanden tills de förvandlats till det normala.

Det som är uppenbart har också förvandlats till något dunnkelt, som eventuellt kan misstänkas finnas. Anders Ahlboms tydliga intressekonflikt eller jäv i form av engagemanget i konsultbolaget Gunnar Ahlbom AB samt hans brors aktiviteter som anställd för TeliaSonera i Bryssel under 13 år förvandlas i Sverige till ”en eventuell misstänkt intressekonflikt” (Studio Ett 22 juni). Vetenskapsjournalisten Ulrika Björkstén, tillika chef för Vetenskapsradion i SR ansåg till och med den 27 maj i P! att KI ”uppmuntrar forskare att ha kontakter med industrin” och gjorde sitt allra bästa för att hjälpa Ahlbom att släta över affären. Lyssnarna fick aldrig veta att Björkstén också har intressekonflikt.

Informationschefen på IARC sade det normala:

– Vem som helst som du fråga på gatan, tror jag skulle uppfatta det som en intressekonflikt.

Det är som med den uppenbara och tydligt mätbara strålningen från mobilmaster som i svensk press genom åren omnämnts som ”eventuell strålning”. Människors otaliga vittnesmål om tydliga och svåra symtom av strålningen har oftast förvandlats till ”oro för hälsoeffekter” eller till och med ”onödig oro”. Industrioberoende forskningsresultat om allvarliga hälsorisker förvandlas till ”myter”. Miljöorganisationer och kritiska vetenskapsmän förvandlas till aktivister, som här i intervju med Ahlbom om varför IARC slängde ut honom.  Risker för obotliga hjärntumörer, förvandlas till ”eventuell förhöjd risk för hälsoeffekter” (citat SSM). Listan skulle kunna göras hur lång som helst. Med envishet och otaliga resurser till sitt förfogande i kulisserna hamrar mobiindustrins högt betalda PR-folk och experter in onormala budskap, så att de förvandlats till det normala och sanna. Därpå upprepas de i det oändliga utan att någon verkar tänka tanken: vad är det egentligen vi säger och som sägs?