KI-forskare hyllar mobilstudie av såpakvalitet

En dansk studie av sambandet mellan mobilanvändning och hjärntumörer presenteras i dag av SVT:s Rapport/TT, DN, samt SR.  Studien promotas och hyllas av Maria Feychting och Anders Ahlbom från KI. Den sistnämnde gjorde tidigare i år stora rubriker i pressen efter att WHO underkänt honom som expert på grund av samröre med mobilindustrin. Den nygamla studien påstås vara den största som någonsin gjorts och sägs dra slutsatsen att mobiltelefonanvändande inte ökar risken för hjärntumörer. Den har emellertid så många inbyggda felaktigheter att den inte säger något alls om risker med mobiler och är sedan länge kritiserad av en whistleblower för att vara designad för att inte visa risker.

I efterdyningarna av IARCs klassificering av mobilstrålning som ”möjligen cancerframkallande”, samma klass om bly och DDT, har en grupp forskare dammat av och uppdaterat en studie som redan tidigare utsatts för hård kritik, men som stöder deras och industrins minoritetsuppfattning; att mobilen skulle vara ofarlig. I korthet har forskarna fått uppgifter av mobiloperatörer om vilka personer som tecknat mobilabonnemang mellan 1982 och 1995, totalt 358 000 personer. Antalet fall av hjärntumörer i denna grupp har därefter jämförts med antalet fall i resten av befolkningen fram till 2007. Felen med studien är så många att erkända forskarröster ifrågasätter att studien säger någonting överhuvudtaget om risker med mobilanvändning-

Den kanske allvarligaste bristen är att de 200 000 tyngsta användarna fram till 1995, företagsabonnemangen, uteslutits. Dessa, den absolut största användargruppen under den aktuella tidsperioden, har därför betraktats som oexponerade och hamnat i kontrollgruppen. Det leder oundvikligen till undervärdering av resultatet.

PhD, MPH Devra Davis, tidigare expert vid USA:s presidents cancerpanel säger att studien är full av fel och att den designats för att inte visa  risker.

En annan felaktighet är att studien endast omfattar dem som tecknat mobilabonnemang fram till 1995. De som blivit abonnenter efter 1995 och använt mobilen intensivt har därmed betraktats som oexponerade och hamnat i kontrollgruppen.  Detta fel har bland annat uppmärksammats av Professor Michael Kundi epidemiolog vid Wiens Unvierstitet.

Studien särskiljer inte storanvändare från dem som använt mobilen lite. Att en studie skulle klumpa ihop de som rökt en cigarett i veckan med de storrökare som rökt flera paket om dagen och dessutom bedömt de som rökt längst och mest som icke-rökare (i denna studie företagsabonnemangen) som oexponerade ter sig helt otänkbart. Men det är just vad forskarna bakom denna studie gjort.

Samtliga dessa fel leder till en mycket kraftig undervärdering av riskresultatet och kan förklara den märkliga synvillan av att mobiltelefonen skulle skydda mot allehanda allvarliga sjukdomar vilket är resultaten enligt de tidigare versionerna av denna nu avdammade gamla forskningssåpa.

 I en kommenterande ledare i British Medical Journal till den publicerade rapporten skriver  de svenska professorerna Anders Ahlbom och Maria Feychting från Karolinska Institutet att resultaten skulle vara “lugnande”.  De nämner inget om studiens två värsta felaktigheter, uteslutningen av de största användarna och de som haft abonnemang efter 1995. I stället hyllar de studien för att ha flera fördelar. De påstår också, något som citeras av Associated Press, att forskningen på mobilstrålningens hälsorisker inte skulle igångsatts på grund av vetenskapliga resultat som visade risker. Det är en grov historieomskrivning: i mitten av 90-talet visade de amerikanska forskarna Lai och Singh att mobilstrålning orsakade DNA-skador på råtthjärnor vilket gjorde att mobilindustrin satte igång med forskning som skulle visa att mobilen var säker.  1997 visade en australiensisk studie att möss som exponerades fick fördubblad cancerförekomst. Dessutom visade upprepade studier att människor som bodde i närhet av radit/TV-master fick ökad cancerförekomst. Får man skriva om historien bara för att man är professorer?

Detta är ytterligare ett drag i ett pågående PR-krig för att dämpa skadeverkningarna av att mobilstrålning klassades som cancerframkallande i maj av IARC. Denna danska gamla studie, som ursprungligen finansierades av mobilindustrin, har i själva verket visat att mobilanvändning skulle skydda mot alltifrån hjärntumörer, Alzheimers, lungcancer, bukspottkörtelcancer, epilepsi, levercancer, demens, Parkinson. Så är det självfallet inte. Mobilerna kommer inte att revolutionera sjukvården och minska sjukligheten, tvärtom. Experterna Ahlbom och Feychting borde inse de många felen med studien. Att de i stället nu hyllar den studie och påstår att resultaten är betryggande, säger mycket om hur lite vi kan lita på dem.

I maj avslöjades att Anders Ahlbom sedan 2010 satt i styrelsen för sin brors konsultbolag som specifikt riktade sina tjänster till telekommunikationsindustrin. Därför uteslöts han ur den expertgrupp som för IARC:s räkning skulle utvärdera cancerriskerna med mobiltelefoni. Både Ahlbom och Feychting är medlemmar i ICNIRP, den industrilojala organisation som fastställt dagens föråldrade gränsvärden för mobiltelefoner som är av stor ekonomisk och strategisk betydelse för mobilindustrin. Dessa skulle visa sig otillräckliga om en cancerrisk med mobilerna medgavs.

Maria Feychting påstod så sent som i slutet av juli i år att en studie av hjärntumörrisker för mobilanvändande barn också skulle vara ”lugnande”. Studien indikerade tvärtom en ökad risk för barn som använt mobilen längst tid. Feychting och hennes medarbetare (delvis samma forskare som gjort den danska studien) manipulerade dessutom med studien för att reducera den observerade risken: De redovisade enbart risken för de tre första årens användning av trådlös telefon i stället för den totala användningen.

I maj klassades mobilstrålning som cancerframkallande, klass 2B. Mobilstrålning är därmed i samma klass som bly, DDT och lågfrekventa fält från kraftledningar. Anders Ahlbom och Maria Feychting har dominerat alla expertutredningar som gjorts i Sverige om mobiltelefoniriskerna under det senaste decenniet och i den rollen avfärdat all forskning som visat risker.

De har alltför länge och alltför många gånger visat att de brister i objektivitet och saklighet och i stället vilseleder om visade risker. Det är dags att låta andra experter komma till tals. Det gäller hela allmänhetens och framför allt våra barns hälsa. Det gäller också vår rätt till rätt information och korrekt beslutsunderlag.

”På det sätt som vetenskapen för närvarande finansieras och utvärderas, lär vi oss mer och mer om mindre och mindre, och vetenskapen blir vår fiende i stället för vår vän”  Professor Robert O. Becker, boken Cross Currents 1985.