Hjärntumörrisker för barn avfärdades med underrapporterad statistik

bäst mobiltelefonResultaten av studie av möjligt samband mellan barns och ungdomars användning av mobiltelefoner presenterades i slutet av juli svensk och internationell press som ”lugnande”. Men det ”lugnande” budskapet baserades inte, som antytts, på egna resultat utan på svensk cancerstatistik. Den senare är ifrågasatt för att vara underrapporterad.

Tvärtemot beskedet om studiens resultat som kablades ut, var risken att få hjärntumör bland de ungdomar och barn som använt mobiltelefon förhöjd i nästan alla analyser som gjorts. Studien omfattande fyra länder (Sverige, Danmark, Schweiz och Norge). Risken för hjärntumör ökade med ökad användning och ju längre tid som gått sedan ett mobilabonnemang först införskaffades.

Eftersom flera resultat inte var ”statistiskt signifikanta” med 95% säkerhet avfärdade forskarna riskerna. Men då forskarna studerade risken för hjärntumör i förhållande till uppgifter om abonnemangsinnehav från mobiloperatörerna redovisas att risken för hjärntumör är mer än fördubblad (+115%) i den grupp som haft mobilabonnemang längst tid och då var resultatet statistiskt säkerställt. Ändå hade forskarna manipulerat med studien genom att kapa exponeringen av trådlösa telefoner till enbart de första tre åren.

Forskarna hämtade i stället stöd för slutsatserna från den svenska cancerstatistiken. Det är den som utgör grunden för det lugnande budskapet – inte de egna resultaten. Den svenska statistiken visar inte en ökande trend av hjärntumörer under samma tidsperiod utan snarast en sjuknande. Upprepade gånger under mitt samtal med studiens projektledare Martin Röösli från Schweiz, återkommer han till att de egna resultaten inte kan stämma eftersom hjärntumörer inte ökar bland barn och ungdomar i Sverige.

Varför tittade ni bara på den svenska statistiken och inte exempelvis den norska?

– När vi tittade fanns bara den svenska statistiken tillgänglig, svarade Röösli. Samma argument framförs i den publicerade artikeln: ”Den senaste statistiken över hjärntumörer bland de fyra länderna är från Sverige” står det.

Förklaringen till det ensidiga intresset för just svensk hjärntumörstatistik ändras då jag konfronterar Röösli med att den norska och danska statistiken visst fanns tillgänglig sedan länge då artikeln författades. Den norska statistiken visar i motsats till den svenska en uppåtgående trend:

 – Vi använde den svenska statistiken eftersom vi såg den högsta risken i Sverige. För Norge såg vi en minskad risk och därför kände vi att vi inte skulle titta på deras cancertrender. Dessutom är ju Norge ett så litet land.

Socialstyrlsens hjärntumörstatistik visar förvisso ingen ökande trend sedan 90-talet, men samtidigt har tillförlitligheten i statistiken ifrågasatts då det finns tecken som tyder på att alla tumörer inte rapporteras in till registret från sjukhusen. Socialstyrelsen publicerade år 2009 en djupgranskning av det svenska cancerregistrets tillförlitlighet som konstaterade att underrapporteringen var betydande för just hjärntumörer.

– Incidenskurvorna i Sverige ser inte ut som i flera andra nordiska länder, konstaterar Åsa Klint vid Socialstyrelsen.

Hon menar att underrapporteringen kan bero på bristande resurser på sjukhusen. En del fall kommer till cancerregistrets kännedom först när en patologisk undersökning gjorts då en precis diagnos kan fastställas:

– Väldigt många hjärntumörer kommer aldrig till patologisk undersökning. Vi har inte lyckats arbeta upp en bra rutin för att åtgärda problemet, säger hon och konstaterar att klinikerna verkar ha svårt att hinna med uppgiften att rapportera in till cancerregistret.

Åsa Klint har granskat hjärntumörstatistiken i de nordiska länderna. I en rapport från 2010,  konstateras en minskande incidenskurva i Sverige. Men i Norge har antalet fall av hjärntumörer som inrapporterats i cancerstatistiken ökat det senaste decenniet. Trenderna i statistiken är kraftigt påverkade av de lokala rutinerna för inrapportering, konstaterar rapporten.[1]

Enligt Tom Borge Johannesen vid norska Kreftregistret, är det svårt att dra slutsatser utifrån cancerstatistiken eftersom trenderna kan påverkas av förändringar i diagnostik och inrapporteringsrutiner. I Norge infördes förbättrade inrapporteringsrutiner runt år 2000 vilket kan förklara en del av ökningen i Norge, men Johannesen utesluter inte en reell ökning av antalet fall i befolkningen. Enligt honom har Norge bättre inrapporteringsrutiner än Sverige.

 

Cancerläkaren Lennart Hardell, som i en egen studie funnit att ungdomar löper högre risker för hjärntumör av mobilanvändning, är kritisk till att forskarna drar slutsatser om hjärntumörrisker för barn från cancerstatistiken:

– Här påstår man att man gjort en sak men drar slutsatser från något annat. Cancerregister säger inget om barnens exponering och vi inte något om vilka andra faktorer som kan ha påverkat antalet fall i registret. Det kan gälla inrapporteringsrutiner som kan förändras eller  andra faktorer.



[1] Bray et al.: Trends in survival of patients with cancers of the barin and nervous system, thyroid, eye, bone and soft tissues in the Nordic coundries 1964-2003 followed up until the end of 2006: Acta Oncologica, 2010;49: 673-693

DN: Åsa Moberg: Snedvriden forskning om cancerrisk