Forskare ljög om inhämtade data i största hjärntumörstudien

Det största forskningsprojektet hittills om hjärntumörrisker av mobilanvändning är 13-ländersstudien Interphone, som startade redan år 2000. Alla data var insamlade redan 2004. Trots det redovisades de sammanlagda resultaten först 2010 samt 2011 och fortfarande är många resultat oredovisade. Studien koordinerades från WHO:s cancerforskningsinstitut IARC och finansierades av mobilindustrins samarbetsorganisationer GSM Association och Mobile Manufacturers Forum samt av EU.

De nordiska grupper som deltog kom från Sverige, Finland, Norge, Danmark och Storbritannien. De sammanställde och redovisade sina nordiska delresultat år 2007.

Många forskare och kritiska röster har sedan flera år pekat på att Interphone ändå undervärderar risken genom att användare av trådlösa telefoner (även kallat DECT-telefoner) hanterats som om de vore oexponerade – trots att dessa mycket vanliga telefoner utsätter användarna för samma strålning som en mobiltelefon och trots att den svenska forskargruppen runt Lennart Hardell visat på hjärntumörrisker även med trådlösa telefoner. Under den studerade perioden (främst 1990-talet) användes dessutom de trådlösa telefonerna under längre tid.

I det studieprotokoll som sammanställdes från projektledaren vid IARC år 2000, framgår att undersökningen skulle undersöka användning av ”annan kommunikationsutrustning” som avger RF-strålning. Forskarna i den nordiska gruppen frågade också i enlighet med planerna och enligt den frågeformulärsmall som sändes ut från projektledaren vid IARC som innehöll frågor om DECT-användning.

Problemet är att de uttryckligen hävdat att de inte gjort det: År 2007 skrev de nordiska Interphoneforskarna i den vetenskapliga tidskriften International Journal of Cancer:

”Det ställdes inte frågor om DECT-telefoner och andra trådlösa telefoner eftersom de inte var betraktade som potentiella exponeringskällor”.

År 2010 ställde jag frågan till Anna Lahkola från den finska gruppen om de i den finska delstudien analyserade trådlösa DECT-telefoner?

”Det ställdes inte frågor om DECT-telefoner vid intervjuerna eftersom de inte betraktades som en potentiell exponeringskälla”, svarade Anna Lahkola med epost.

Hur kom det sig att ni inte betraktade dem som potentiell exponeringskälla?

”Jag vet ingenting men vid tidpunkten för studiens planläggning, hade vi inte kunskap om möjliga effekter vid så låga nivåer”

Lahkola bekräftade samtidigt att frågorna var samma i alla nordiska länder:

”Alla studiegrupperna använde samma gemensamma studieprotokoll”.

Men det Lahkola skrev 2010 som svar på en direkt fråga och det som stod i den publicerade artikeln 2007 var alltså inte sant. Det finska frågeformulär som användes och som jag under hösten 2011 får kopia av, visar att Anna Lahkola och hennes finska forskarkollegor ställde dessa frågor om DECT-telefoner: hur mycket DECT-telefoner, walkie-talkies eller satellittelefoner användes i timmar eller minuter per dag, vecka eller månad eller hela perioden, under hur lång tidsperiod samt vilket år de trådlösa telefonerna började användas.

När jag träffade den finske huvudansvarige Interphone-forskaren, professor Anssi Auvinen i Bryssel på EU:s konferens om frågan i november 2011 frågade jag samma fråga som jag ställde till hans kollega Anna Lahkola något år tidigare. Och nu blir svaret jakande:

”Ja vi frågade om användning av trådlösa telefoner.”

När jag frågade varför de inte redovisat de resultaten ännu blir svaret att de inte haft tid.

Auvinen var andreförfattare till artikeln som presenterade resultaten 2007 där han skrev att frågor inte ställts om trådlösa telefoner. Han är nu anställd på IARC där en av hans huvuduppgifter är att fortsätta analysarbetet av det Interphonematerial som fortfarande inte är publicerat. Han är  är expert åt EU samt har suttit i SSM:s vetenskapliga råd fram till och med förra året. Anders Ahlbom var ordförande och Maria Feychting sekreterare.

Att alla övriga nordiska grupper verkligen ställde frågor om trådlösa telefoner står klart efter en rundringning till representanter för alla forskargrupperna. De norska och danska grupperna kunde däremot inte sända kopia av frågeformuläret. Normännen hävdade att det inte går att skriva ut det från datorn och i Danmark hade allt material inklusive frågeformuläret förstörts i översvämningarna i Köpenhamn sommaren 2011, enligt Christoffer Johansen från Kraeftens Bekaempelse som var huvudansvarig för den danska delstudien. Storbritanniens representant, Sarah J. Hepworth, berättade att de visade bilder på en trådlös telefon i datorn för att de intervjuade deltagarna i undersökningen inte skulle missförstå vad en trådlös telefon eller DECT-telefon är.

Den svenska gruppen är den enda nordiska som redovisat resultat om de trådlösa telefonerna. I den publicerade svenska delrapporten 2005 skrev professorn vid Karolinska Institutet Maria Feychting och hennes kollegor att de har analyserat om användning av trådlösa telefoner ökade risken för hjärntumör:

“Utöver vår analys av mobiltelefoner, analyserade vi om användning av trådlösa telefoner ökade risken för gliom eller meningiom”.

Men det som påstods vara gjort, har fortfarande inte redovisats och offentliggjorts: Enbart risken med användning av en trådlös telefon minst en gång i veckan i minst 6 månader har redovisats. Det är en så låg användning att ingen skulle drömma om att hitta en förhöjd risk. I sex år har risken för tyngre användargrupper eller mer normal telefonanvändning, där man först skulle kunna ha möjlighet att upptäcka en förhöjd risk, hemlighållits.

Forskargruppen runt cancerläkaren Lennart Hardell i Örebro såg i sin motsvarande mobiltelefonundersökning att risken förenad med trådlös telefonanvändning ökade först i den grupp som använt den i minst 1000 timmar.

Maria Feychting har som förklaring till de oredovisade uppgifterna om trådlösa telefoner hävdat att studien är ”pågående”.

Andra exponeringskällor för mobilstrålning (RF-strålning) har också undersökts, men inte heller rapporterats (CB-radio, satellit-telefoner, walkie-talkie, exponering i arbetslivet). Det innebär att man fortfarande ligger på uppgifter som kan ge viktiga besked om de som använder mobiltelefon och i tillägg utsatts för mer strålning av samma slag löper förhöjda risker för hjärntumörer.

Vari ligger logiken i att inte redovisa användning av trådlösa telefoner i strid med de ursprungliga planerna i Interphones studieprotokoll? De trådlösa telefonerna användes under den aktuella undersökningsperioden (1990-talet till inledningen av 2000-talet) under betydligt längre tid i genomsnitt. Strålningsdosen skulle alltså i många fall kunna vara väsentligt högre från en trådlös telefon än en mobiltelefon. Som exempel hade den trådlösa telefonen använts tre gånger så mycket som GSM-telefonen av hjärntumörfallen i Hardells undersökning:

”GSM telefonen har en median-effekt av 10-20 mwatt, dvs samma som den trådlösa telefonen. Eftersom trådlösa telefoner användes under längre tid, är dosen för trådlösa telefonanvändare till och med högre än för GSM-användarna.”

Att i epidemiologiska undersökningar hantera en stor grupp mobilstrålningsexponerade som om de vore oexponerade, liksom  i Interphone-undersökningen, leder till en underskattning av risken. Det pekar också en grupp italienska experter på i en analys av undersökningarna:

”De negativa resultat som producerats av studier finansierade av mobilindustrin, har många felaktigheter som leder till en systematisk underskattning av risken.” (1)

Mona Nilsson

 

(1) Levis et al. Environmental Health 2011, 10:59 http://www.ehjournal.net/content/10/1/59